Björklund bör agera efter Kornhalls slutsatser i ”Barnexperimentet”

Barnexperimentet av KornhallRegeringen Reinfeldts utspel om nya skolreformer duggar tätt dessa dagar. På detta sätt har man faktiskt drivit skolpolitik i Sverige sedan Göran Persson var skolminister: ofta förhastat, dåligt utrett och underfinansierat. Så inget nytt i och för sig, men nu är det valrörelse och då är det särskilt viktigt för den politiska makten att visa handlingskraft. Senaste PISA-undersökningen är bara en av flera indikatorer på att svensk skola tappar mark i internationell jämförelse. Det som Sverige en gång var bra på, nämligen likvärdighet oavsett var man gick i skolan, blir alltmer till Sveriges stora problem. Den av alliansregeringen omhuldade marknadsskolan ger oss alldeles uppenbart inte en bra skola. För visst utlovades vi att ju mer vi utsätter skolan för konkurrens desto bättre blir den. Dock tycks mantrat om välfärdskonsumentens ”rätt att välja” inte höras lika mycket sedan JB-koncernen gick i konkurs. De sjunkande skolresultaten är säkert också en bidragande orsak.

Författaren Per Kornhall har undersökt många källor till denna trista utveckling. I ”Barnexperimentet” visar han hur den skola vi har idag har växt fram ur en rad outredda, men långtgående reformer. Men han visar även hur en väg ut ur krisen kan se ut. Alla som verkligen bryr sig om vår gemensamma skola borde läsa den här boken, inte minst vår utbildningsminister.

Per Kornhall är disputerad biolog och före detta gymnasielektor. Han har även jobbat på Skolverket och arbetar nu som skolstrateg i Upplands Väsbys kommun. I sin senaste bok ”Barnexperimentet” (2013) som bär undertiteln ”Svensk skola i fritt fall” skildrar han utifrån internationella studier och pedagogisk forskning vad som utgör en likvärdig, demokratisk och högpresterande skola för alla. Han öppnar boken med resultaten från internationella skolundersökningar som PISA, TIMSS och PIRLS och han gör i det sammanhanget upp med en vanligt förekommande uppfattning om PISA:

”Ett av de vanligaste missförstånden är att PISA mäter ”enkla” faktakunskaper utan koppling till verkligheten. Avsikten med PISA är den rakt motsatta. Här försöker man mäta kunskaper och färdigheter som är nära relaterade till vardagslivet och av betydelse i samhället. […] För att få höga poäng ska eleverna kunna förstå processer, tolka information och lösa problem.” (sid 16)

Det här tål att upprepas, eftersom man efter publikationen av senaste PISA-undersökningen genast letade fram representanter som ifrågasatte resultatens värde. PISA har bara funnits sedan 2000. Den internationella undersökningen TIMMS som mäter kunskaper inom matematik och naturvetenskap ger en ännu dystrare bild, eftersom dess resultat sträcker sig tillbaka ända till 1995, alltså berör den tid då de stora svenska skolreformerna fick verkan. I TIMMS sjönk Sverige (åttonde klass eller högre) från 1995 till 2011 i alla mätningar, både i fysik och i matematik. Men Kornhall anför även nationella prov i matematik för att visa att det finns betydande problem: från 2003 till 2011 ökade andelen niondeklassare som inte klarade matteprovet från 9% till 19%. Kornhall kommenterar detta faktum:

”Man ska ha klart för sig att det inte är svårt att få godkänt. En expert på Skolverket sade till mig att den klarar provet som kan ”stå rätt upp och skriva sitt namn”. Det nationella provet är inget stickprov som PISA och TIMSS och man kan inte vifta undan resultatet med att det mäter fel saker. Det nationella provet visar hur alla svenska elever efter nio år i skolan uppnår, eller i allt högre grad inte uppnår, de mål för undervisningen som är fastlagda i de nationella styrdokumenten.” (sid 22 f.)

Kornhall påpekar att svenska skolans största problem är den sjunkande likvärdigheten, vilken också är huvudskälet till de sjunkande resultaten. Men det är känt sedan länge att svensk skola blir allt mindre likvärdig, det påpekar också Skolverket i rapporten ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola?” från 2012. Kornhall påpekar att det sker en farlig etnisk homogenisering och en ”gettoisering” av skolor, som jag skulle kalla det, där svagpresterande elever samlas i vissa skolor och de med bättre studieresultat i andra. Men även de högt presterande eleverna presterar inte bättre, fastslår olika mätningar.

Kornhall nämner också orsaker till den här utvecklingen. Vi har nämligen sedan slutet av 1980-talet, sedan den s.k. kommunaliseringen drivit på den här utvecklingen. Kortfattat handlar det om följande två reformer som är huvudorsaken till dagens låga likvärdighet skolorna emellan:

  • Kommunaliseringen under Göran Persson: denna ledde till att kommunerna inte bara fick ansvaret för lärarnas löner, utan också innehållsmässig makt över skolan. I och med det blev det kommunerna som skulle utforma de nya (luddiga) målen som sattes av staten. I allt väsentligt var det en icke-fungerande målstyrning som staten implementerade. Luddiga mål var en utmärkt utgångspunkt för kommunerna och senare även för friskolestyrelser som ville kunna spara inom skolan. I princip över en natt fick 290 kommuner i Sverige makten över skolan med kommunalpolitiker som för det mesta saknade kompetens på det området. Förut kunde lärarna åberopa tydliga statliga regler som hjälpte dem att försvara och utveckla sin profession: antal timmar per ämne, ämnesinnehåll, typ av utrustning som skulle finnas i salarna etc.; allt detta var reglerat. Ett tydligt regelverk stärkte professionen och säkrade självständighet och oberoende.
  • Friskolereformen under regeringen Bildt (som även socialdemokrater hade stora förväntningar på fastän med lite annorlunda accentuering, t.ex. föräldrakooperativ och alternativ pedagogik som Montessori och Rudolf Steiner). Jag skulle kalla det för Sveriges ”andra dödssynd” efter kommunaliseringen, för här introducerades skolpengen, vilken hade förebilder i England och USA (s.k. ”vouchers”). Med skolpengen ändrades skolornas finansiering på så sätt att skolan skulle attrahera så många elever som möjligt eftersom ”konsumenten” (eleven/föräldrar) skulle välja den bästa ”produkten” (skolan). Medborgaren blev till kunden och skolan till privatiserad servicegivare, om än skattefinansierad. Tanken följde logiken inom näringslivet: om man konkurrensutsätter skolan (och andra välfärdsområden) så skulle detta på något sätt leda till en bättre skola. Samma princip skulle gälla för lärarnas individuella lönesättning. Ursprunget är 1980-talets idé om New Public Management (NPM). Att det skulle generera en bättre skola hade man egentligen inga belägg för, lika lite som att en helt decentraliserad skola (kommunalisering) skulle leda till bättre resultat. Ett av flera problem var att riskkapitalbolag med vinstintresse i sikte hittade en fantastisk marknad, där mycket ”individuellt arbete” med ”coaching” av handledare (=lärare) i förbindelse med skicklig marknadsföring (broschyrer, affischer, öppet hus, skolmässor) skulle maximera vinsterna – skattefinansierat! Kommunala skolor var så småningom tvungna att anpassa sig till den utvecklingen. Skolpengen är idag ansvarig för en stor planeringsosäkerhet för rektorerna, eftersom rektorn hela tiden måste fokusera på att rekrytera elever; elevbyten till andra skolor blir också genast kännbara. Tvärtom innebär en duktig elev för en skola ”en bra affär” eftersom extrakostnader för t.ex. speciallärare inte behövs. Tidigare fanns däremot öronmärkta statsbidrag som gav skolorna planeringssäkerhet och tillät fokus på utveckling av undervisningen.

Det här är huvudorsakerna som Kornhall nämner och som egentligen delas av rätt så många skolexperter nuförtiden. Frågan är i efterhand varför man då gjorde på detta sätt? Sverige hade en mycket likvärdig skola ända fram till 1980-talet som visade goda resultat, ja faktiskt i världsklass. Det fanns i stort sett inget fritt skolval och det behövdes inte heller, eftersom alla skolor i princip var goda skolor.

Kornhall påpekar med hänvisning till internationell forskning och OECD att fritt skolval och marknadsskola försämrar likvärdigheten och inte är lösningen, utan själva problemet. Länder som når goda resultat i internationella undersökningar har just skolsystem med hög likvärdighet.

Skollagen betonar en bra utbildning för alla barn. Ja, det är hela tanken med skolplikten att ge alla barn en bra start i livet. Tidiga insatser i skolan, som det finländska utbildningssystemet är känt för, lönar sig inte bara för den enskilde eleven, utan är en stor besparing för hela samhället i form av sparad arbetslöshetsersättning, mindre socialbidrag, mindre kriminalitet etc. Med Finland som exempel säger Kornhall:

”Man beräknar att upp emot 30 till 50 procent av alla finska elever någon gång har fått stödundervisning.” (sid 197)

Viktigt i sammanhanget är att stödundervisningen i finska skolan är extra betald om den utförs av ämnesläraren själv, i motsats till Sverige där det mesta antas ingå i tjänsten.

Kornhall har verkligen lyckats med sin bok; inte bara med att göra en koncis analys av vad Sveriges skolproblem beror på och vilka styrkor Sveriges skolsystem hade innan kommunaliseringen – han visar också hur länder/regioner som har förbättrat sina skolsystem gör: exempelvis Singapore, Ontario (Kanada), Shanghai och inte minst Finland. Finland är särskilt intressant för Sverige, eftersom Finland har en liknande skolhistoria som Sverige med skillnaden att Finland inte följde Sveriges väg från slutet av 1980-talet.

I dagens Finland har man en ytterst professionaliserad lärarkår där lärarna fick utveckla sin profession utan politisk inblandning, man har höga löner och många vill bli lärare. De länder som lägger stor vikt och möda på sina utbildningssystem betalar sina lärare bra och ger lärarna tid till att tillsammans utveckla sin undervisning på bästa sätt. Den så kallade ”katederundervisning” som länge har bannlysts från svenska lärarhögskolor har bevisat bättre effekt på inlärningen jämfört med det som så länge har praktiserats inom svensk skola: ”individualiserad undervisning”. Denna undervisningstyp har inte sällan inneburit att sammanhang inte får förklaras av läraren – denne reduceras till en handledare. Eleven ska ju upptäcka allting själv, vilket betecknas som s.k. ”problembaserat lärande” och ”individanpassad undervisning”. I den andan har ämneslärarnas ämneskompetens fått en tydlig nedvärdering.

Björklund har ofta betonat att de nuvarande reformerna är de största sedan folkskolans införande. Men Kornhall håller inte med, eftersom de stora knäckfrågorna förblir orörda: återförstatligande, höjning av de allmänna lärarlönerna, det fria skolvalet och marknadsskolan med skolpeng, vinstincitamentet mm. Kornhall understryker att Sverige med internationella mått har skapat en extrem form av skolmarknad:

”I princip alla andra länder tänker annorlunda än Sverige. Generellt kan man säga att när skolor drivs i vinstsyfte får de inte sina pengar via skattsedeln. När de finansieras av det offentliga får de inte ta ut vinst.” (sid 93)

Kornhall har många fler reformförslag kring skolan och pedagogik vilka jag inte kan redogöra för här. Hans förslag är inte sprungna ur någon ideologi, utan de baseras på forskning och beprövad erfarenhet.

Utbildningspolitiker pratar gärna om läraryrkets status och ändå är det slående hur lite som görs i praktiken för att höja den. I ett land med ett välfungerande skolsystem och hög likvärdighet skolor emellan vill många bli lärare, påpekar Kornhall. Men i Sverige går det i snitt en sökande på varje lärarutbildningsplats. I Finland är det däremot runt 10 sökande på varje utbildningsplats(!) Detta innebär att inte ens mycket duktiga finska sökande kan vara säkra på att få en utbildningsplats. Dessutom prövar man den sökandes lämplighet att arbeta som lärare innan studierna får påbörjas. Finland har ett tarifflönesystem (som Sverige hade innan kommunaliseringen) där alla lärare kan förväntas få ordentliga löneökningar beroende på antalet tjänsteår. Lärare får gedigen fortbildning, i Sverige sitter man däremot fast i ett slags Svartepetter-spel mellan s.k. bra och dåliga lärare. Jag tycker att man spelar ut dessa mot varandra i stället för att lyfta hela lärarkåren genom rätt fortbildning.

Kornhall påpekar att läraryrket i Sverige står inför massiva problem: behöriga lärare – både erfarna och förhållandevis nya – lämnar skolan i förtid. De lider av tuff arbetsmiljö, hög arbetsbelastning och låga löner. Till det kommer pensionsavgångar och rekryteringsproblem. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) behöver skolorna fram till år 2020 rekrytera: 42 000 grundskollärare, 29 000 förskollärare och 10 000 gymnasielärare. Även lärarförbundet varnar för en nationell lärarkris. De räknar med att det kommer att saknas över 40 000 lärare år 2020. Särskilt problematiskt är läget för vissa ämnen som matte och NO.

Den allmänna lärarlönen är en viktig nyckel om man verkligen vill lösa rekryteringsproblemet, eftersom tänkbara kandidater till läraryrket ofta väljer bort skolan och går till näringslivet när de inser vad som väntar lönemässigt. Reella löneförhöjningar för lärarkåren är dock tyvärr (än så länge) ett tabubelagt ämne inom skoldebatten.

Det är hög tid att ta av de ideologiska skygglapparna inom svensk skolpolitik. Politiker måste kunna medge att man gjort stora fel i det förflutna (och jag menar både moderater och socialdemokrater). Man borde sedan tillsammans finna en väg att rätta till det man ställt till med, dock alltid baserat på effektbaserad forskning (inte trossatser) och beprövad erfarenhet. Det gynnar inte skolans utveckling att snabba utspel blir inslag i svenska valrörelser. Skolan är alldeles för viktig för att utnyttjas på detta sätt. Kornhall har rätt när han kräver också ett från politiken mera självständigt Skolverket där den pedagogiska kompetensen och erfarenheten ska få visa vägen. I nuläget lindar Skolverket ofta bara in negativa utvecklingar i fina ord gentemot regeringen. Alternativt kommer kritiken inte fram överhuvudtaget av rädsla för den politiska ledningen.

Avslutningsvis ska sägas att Kornhalls ”Barnexperimentet” är en riktig ögonöppnare. Boken bör läsas inte bara av yrkesfolk inom skolan, utan också av folk utifrån, t.ex. föräldrar och skolpolitiker. Boken är kompakt skriven på 229 sidor. Den blir först riktigt ”lönsam” när man läser den från pärm till pärm. Trevlig läsning!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.