Tysklands utrikesminister beskriver mer överstatlighet som alternativlöst

I en debattartikel i Expressen beskriver Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle mer europeisk överstatlighet som alternativlöst. Överstatligheten ska enligt Westerwelle gälla på områden som exempelvis regler mot penningtvätt och översyn inom banksystemet. Men är mera överstatlighet verkligen alternativlöst?

Westerwelle_2012

Guido Westerwelle

Som svar på den brittiske premiärministern David Camerons senaste utspel om ett brittiskt referendum framhåller Westerwelle visserligen att Bryssel inte ska lägga sig i områden som regleras bättre på nationell nivå (subsidiaritetsprincip). Men i stort förespråkar han att EU ska integreras allt mer som reaktion på skuldkrisen. Utrikesminister Westerwelle berör en väsentlig punkt: EU står faktiskt vid ett vägskäl. Men tvärtemot hans påstående om att det inte skulle finnas några alternativ till ett Europas Förenta Staterna (en benämning som han medvetet undviker) finns det faktiskt andra svarsalternativ för att lösa krisen. Camerons utspel påvisade att det finns åtminstone ett till alternativ till Westerwelles allt mer integrerade Europa – och det ska Cameron få en eloge för, även om premiärministerns motiv inte var så ädla som han förespeglade.

Kohls, Schröders och Merkels tillkortakommanden

Cameron underströk att för honom handlar det om att göra EU bättre i den meningen att EU behöver bli mer demokratiskt och därför behövs en möjlighet att ta tillbaka kompetens från Bryssel till nationell nivå. En väldigt bra punkt! Långt innan eurokrisen bröt ut kunde man konstatera att EU led av en allt större brist på folkligt stöd när allt mer kompetens flyttades bort från de nationella parlamenten. Även EU:s utvidgningsrundor genomfördes ju utan att människorna runt om i Europa blev tillfrågade. Europeiska ledare var till och med noga med att undvika folkomröstning i sina respektive länder. Tyvärr ägde viktiga debatter om EU:s legitimitet oftast rum endast inom akademiska cirklar, själv minns jag att min professor i Europarätt höll ett seminarium om detta ämne. Legitimitetsfrågan borde i stället ha diskuterats och framförts av europeiska ledare. För Tysklands del betyder det att Kohl-regeringen, Schröder och sedan Merkel försummade en viktig uppgift. De har försummat sin pedagogiska uppgift som politiska ledare att tala om för folk var gränserna för integrationen och utvidgningen går. Det är bland annat därför EU-projektet upplevs som elitärt och inte förankrat i en folklig opinion. Jag har aldrig hört ett kritiskt ord från Kohl, Schröder eller Merkel t.ex. när priserna ökade markant efter introduktionen av euron eller en kritisk kommentar över lågt valdeltagande i Europavalen. I stället gick retoriken från deras håll ungefär så här: Om vi inte integrerar allt mer så kommer Europa att bli ett slagfält igen. Och är du inte för ett allt mer integrerat EU så är du mot Europa. Kanske är du till och med nationalist?

Splittring inom EU

Jag motsätter mig starkt att människor misstänkliggörs bara för att de inte delar Merkels, Westerwelles eller någon annans rop på mera integration. Faktum är att det nuvarande integrerade Europa inte har varit så splittrat sedan det första integrationssteget togs efter andra världskriget med den Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) år 1951. De första integrationstegen var väldigt viktiga och förde folk närmare varandra. De ökade även välståndet. Men att euron saknade viktiga förutsättningar är i dag uppenbart för alla. Jag vet inte om ekonomer frågades om råd innan man sjösatte euron; men om politikerna frågade dem kan de i alla fall inte ha lyssnat. Och dövheten fortsätter tyvärr… Det är bara att lyssna på Westerwelle för att höra hur det låter när man inte tar till sig kritik.

Nationalism och regionalism har renaissance; skottarna vill bryta sig loss från Storbritannien och katalanska nationalister vill lämna Spanien. Så långt har det inte gått i Tyskland (ännu?), men även här ökar de ekonomiska spänningarna som är främsta orsaken till de ovannämnda separatistiska strömningarna. De tyska delstaterna Bayern och Hessen ska nu gå till den tyska författningsdomstolen för att de – och delstaten Baden-Württemberg – är de enda delstaterna inom Förbundsrepubliken Tyskland som betalar för de övriga 13 delstaterna (varav Berlin får mest pengar). Och vad gäller sammanhållningen nationerna emellan så visas Angela Merkel i de mest krisdrabbade länderna ibland med hakkors på plakat och tidningsomslag.

Är Cameron ”den ädle riddaren”?

David_Cameron_official

David Cameron

Cameron, Merkel, Westerwelle och Co. har ändå något viktigt gemensamt; de är politiker och som sådana vill de bli återvalda av väljarna. Camerons utspel är ett smart drag, en win-win-situation. För misslyckas han med att genomdriva fördelaktiga villkor för Storbritannien kan han ställa sig framför väljarna och säga att han minsann ville förbättra EU, men byråkraterna på kontinenten saknar ju all insikt; och driver han igenom långtgående reformer till Storbritanniens fördel kan han säga till väljarna: titta, EU lyssnar på mig. Att lova ett in-out-referendum för brittiska folket år 2017 är inget annat än ett strategiskt drag i en valrörelse för att förbättra utgångsläget för ett återval 2015. Cameron ser sig tvungen att agera inrikespolitiskt; sparpolitiken gör honom impopulär på hemmaplan, dessutom pressas han av den falangen inom Torypartiet som är ännu mera EU-kritisk än han själv. Och det EU-kritiska partiet Ukip (United Kingdom Independence Party) har gått framåt i opinionsmätningar och tagit sympatisörer från Camerons Toryparti enligt DN. (24/1-13, ”Lång väg innan britterna kan rösta om EU”).

Britternas inträde i Europa

Storbritannien blev efter många turer slutligen medlem i Europeiska gemenskapen (EG) år 1973. Deras tankegång kring inträdet sammanfattas ofta under mottot: if you can´t beat them, join them. Redan under tidigt 60-tal motsatte sig den franske presidenten Charles de Gaulle starkt ett brittiskt medlemskap främst eftersom han befarade att den tysk-franska balansen skulle rubbas. Enligt hans föreställning skulle ett förenat Europa bestå av en sammanslutning av fortsatt suveräna stater – han var starkt emot ett gemensamt statligt tak.

Var ligger sanningen?

Britternas koncept av EU som är begränsat till lite mer än en frihandelszon å ena sidan och Merkels koncept av en politisk union å andra sidan representerar diametralt motsatta positioner. För mig står det dock klart att överstatlighet måste gälla på vissa områden som t.ex. miljöfrågor.

Euron däremot kan inte vara helig. En gemensam valuta som euron kräver stark integration av den ekonomiska politiken mellan länderna. Risken finns att man klubbar igenom en integrerad superstat som en majoritet av de europeiska medborgarna inte vill ha. Merkel bör även förklara för tyska väljare hur länge till hon är beredd att gå in med tyska skattepengar – igen en pedagogisk uppgift. Var ser hon EU:s och Tysklands begränsningar? Lägg märke till att Merkel inte skiljer i sitt språkbruk mellan EU och Europa. En tillfällighet?

Hur slutet blir återstår att se. Ett brittiskt utträde bedömer jag själv som mycket möjligt, men med negativa följder inte bara för britternas ekonomi. Storbritannien ska hållas kvar, men inte till varje pris. Även Cameron måste kompromissa och börja bli konstruktiv vad gäller överstatlighet. Merkel å sin sida skulle behöva mera fantasi i frågan om hur ett enat Europa kan se ut; till exempel mer mellanstatlighet. Och framförallt: gör det till det som det var när enandet tog sin början i början av 1950-talet – ett projekt som hade stöd av folket och inte minst av de unga.

Tror du att Storbritannien kommer att lämna EU? Hur ska EU förändras? Lämna gärna en kommentar.

En reaktion på “Tysklands utrikesminister beskriver mer överstatlighet som alternativlöst

  1. Tror du att Storbritannien kommer att lämna EU?

    – Om Stobritannien hinner splittras innan 2017, och Skottland är självständigt, tror jag att skottarna vill gå med i EU så fort som möjligt igen, och även euron kort därefter. Om Storbritannien består som helt land, tror jag tyvärr Storbritannien kommer lämna EU, på grund av deras ogillande av den federala utvecklingen.

    Hur ska EU förändras?

    – Den federala utvecklingen ser jag mestadels positivt på, så länge en sådan federation har demokrati. Många, speciellt äldre generationer, är skeptiska till den här utvecklingen. Men alla är väl alltid mer eller mindre skeptiska för nya samhällslösningar och ny teknik. Europa behöver stå mer enat. Vi behöver samordna oss mer för att kunna möta konkurrensen från andra stormakter i världen, och göra vår röst hörd.

    Under mina 2 års utlandsstudier i Tyskland och Finland, har jag lagt märke till att jag delar den här uppfattningen med många fler andra europeiska studenter. Kanske handlar det om en generationsfråga?

    Faktum är att de som är mest skeptiska till centraliseringen är Storbritannien, Sverige och Tjeckien. Alla andra länder ingår redan, eller planerar att ingå, i fördjupade delar av EU-samarbetet.

    Låt oss ha gemensamma europeiska visioner för framtiden, och backa det hela, genom att plocka loss delar av samarbetet. Det, om något, kan vara en fara. Upplösningar av tidigare valutaunioner har sällan varit vackra. Mer nationalism riskerar att vi drar så långt tillbaka som kranschar i ett krig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.